En lite försenad julafton.

2016-01-19 / 18:27:35
En helt vanlig dag0 kommentarer
 
Ett skepp kommer lastat med väldigt försenade bilder från julafton. (Förra) årets jul såg ut ungefär som den brukar för min del. Det blev massa familjehäng, god mat, Kalle Anka, godis och så himla fina julklappar. Och såklart såg vi till att behålla vårt rykte som de mest fotogeniska syskonen i landet. Ah, att kolla på dessa bilderna gör mig smått hemsjuk. Väldigt fin dag i alla fall!
 
Förresten tänkte jag att jag kanske skulle visa upp mina klappar om en månad. När jag kommer hem igen. För allting ligger kvar hemma i Skåne, wopsie.

En festligare fredag.

2016-01-16 / 23:54:43
En helt vanlig dag0 kommentarer
 
Den här årstiden gör mig till världens deppigaste människa. Ju kallare det blir, desto sorgligare blir jag som människa. Men igår var det fredag. En väldigt friyay sådan dessutom. Jag var bjuden på fest och tog på mig det glittrigaste jag kunde hitta i garderoben. Måste förresten bli bättre på det där med att ta spegelbilder.
 
 
Också trotsade jag minusgraderna och promenerade bort mot Cornelia. Vi skulle nämligen fira hennes nya lägenhet plus Judits 20-årsdag i efterskott. Vi fick välkomstbubbel och Ida, Astrid och Judit var såhär fina. 
 
 
Också blev vi bortskämda med allt detta goda. Och jag kanske råkade bli ansvarig för att både nachochipsen, jordnötterna och chipsen som ej syns i bild tog slut. Men det låtsas vi inte om. 
 
 
 
Sen kom Julia och Amanda också och hela gänget var samlat. 
 
 
Vi åt och åt och åt och åt, pratade om allt och inget och körde massa olika lekar. Sedan började klockan ticka mot sent.
 
 
Då dukades det fram tårta som jag satt och kollade drömmande på. Kör ju 100 dagar utan socker, så fick nöja mig med att äta med ögonen. Också blev klockan mycket och det var dags att säga hejdå och promenera tillbaka hemåt igen efter en finfin fredagskväll!

2015 som en lista.

2016-01-11 / 23:24:24
En helt vanlig dag1 kommentarer

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Gick på housefestival (undrar fortfarande vem jag är), åkte utomlands, arbetade med en podcast och blev invald i en styrelse till exempel. 

Vilka länder/städer besökte du?
Barcelona, Stockholm cirka hela tiden och Göteborg.

Vad var din största framgång 2015?
Att jag kom in på utbildningen jag sökte, att jag fick uppleva en så händelserik sommar och att jag blivit bättre på att ta plats och på att våga utmana mig själv. 

Bästa köpet?
Min grå kappa, biljetten till Brandon Flowers och alla tågresor till Stockholm. 


Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina nära och kära, konserterna jag gick på, alla kul fester och utekvällar, all ny musik jag upptäckt och när det gått bra i skolan. 

Och ledsen?
All stress jag utsatte mig själv för.

Årets låtar 
Can't Deny My Love av Brandon Flowers, Svindel och vind av Jonathan Johansson och No Words av Erik Hassle.


Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag var helt klart gladare. Det hände mycket mer under året än vad som annars brukar ske. Jag fick vara med om så mycket som gjorde mig glad. Lärde mig ta till vara på de små sakerna.

Favoritserie?
Måste nog säga Suits. Blev totally obsessed. Peppen över att det snart börjar igen, förresten! 

Bästa filmen?
Tänker säga två. The Theory Of Everyhthing och Joy! 

Bästa boken du läste i år?
Läste sorgligt nog alldeles för lite böcker 2015. Men, kanske Vi Måste Sluta Ses På Det Här Sättet eller Född Fenomenal.

Bästa matupplevelsen?
Alla gånger när Jenny skämde bort mig med sin goda mat, den himmelska chevre-pizzan jag och Ann gjorde, tre rätters-middagen jag och syster lagade till mamma och de indiska wrapsen på matmarknaden i Kungsan.


Något du önskade dig och fick?

Ingenting jag kan komma på bara sådär. Fanns nog många saker jag ville göra under året, som jag slutligen gjorde. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Firade i förskott med lussevaka. På min riktiga födelsedage satt jag i skolan hela dagen och åt tacos med Astrid, Ida och Judit på kvällen. 

 

Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
Ja, en del saker. Kanske en specifikt. Men, det behöver vi inte rabbla här.

Vem saknade du?
Min vovve, min familj och Jens.

Nyårslöfte?
Att äta mindre socker. Försöka ta bättre hand om min hy, mitt hår och min hälsa. Och att bara försöka ha ett roligt 2016. 

Högsta önskan just nu?
Att en månad kan gå prick jättefort. För jag har precs kommit hem från Skåne, men är redan hemsjuk igen.


När 2015 blev till 2016.

2016-01-05 / 16:47:00
En helt vanlig dag0 kommentarer
I torsdags visade kalendern sista dagen i december och jag vaknade upp hemma hos Jempa i Kungsängen. Efter årets första, enda och sista träningspass för året var det dags att gå från ofräscha svettisar till glittrande partypinglor. Det vankades ju nämligen nyårsfest!
 
Fina Jempa var så tjusig i sammetsfordral. Medan jag körde på simpel ribbad poloklänning. 
 
Och när man väl har börjat ta fotografier är det svårt att sluta. Ju fler som togs desto posigare blev det...
 
Tills det till sist spårade ur, det blev dags att stoppa undan kameran och dra på sig kappan för att ta sig till bussen. 
 
Vi skulle nämligen åka till Täby, där denna pinglan och hennes syster hade styrt ihop nyårspartaj.
 
Sara blandade till goda lingondrinkar, som Ann snällt fick hålla i medan det hängdes av ytterkläder, att ha som mingeldricka. 
 
Efter lite mingel var det dags att sitta till bords. Hej hej fina middagssällskapet!
 
Bordet var fint dukat med små guldstjärnor och glittriga serpentiner. Som sig bör till nyår. 
 
Och snart kom första rätten för kvällen in. Det vankades nämligen trerätters. Till förrätt serverades skaldjurssoppa.
 
Under middagens gång fick man presentera sina årets-lappar som delats ut under kvällens början. Jag fick årets pinsammaste. Och jag fick snällt lov att dela med mig av när min dåliga hörsel fått mig att tro att konferenciern bett mig gå runt näck under en galakväll. Skål på det! 
 
Efter himla god förrätt dukades det upp för varmrätt. Ett virrvarr av alltifrån kyckling, bulgur, rödvinssky och sötpotatispuré. Så gott! 
 
Och till sist vankades efterrätt. Gräddfilspannacotta med bär. Och såklart en obligatorisk bordsbild på det!
 
Ute i köket hade Ann och Sara byggt ett litet photobooth. Dit letade jag och Ann oss efter middagen. Denna bruden alltså, en sådan goldie!
 
Helt plötsligt hade vi fått sällskap av ett helt knippe bra personer i det lilla boothet. 
 
Efter x antal bilder med mustascher, skägg och cowboyhattar och ännu mera mingel närmade sig klockan tolv. Vi begav oss ut, skålade in det nya året med bubbel och Jempa var såhär glad. Sedan tog bilderna slut, men natten fortsatte några timmar till!

Om ni bara visste.

2016-01-04 / 22:15:00
En helt vanlig dag1 kommentarer
Alla bilder är från We Heart It.
 
Ibland slår det mig. Jag har träffat så många olika typer av killar under de senaste åren. Vi talar om ärkesvin, om nätter med rödgråtna ögon och mängder av falska intentioner. Det har till och med funnits en skräck om att behöva ta till ett besöksförbud. Mot killen som inte ville lämna mig ifred. Som fortfarande inte gör det. Som när jag mådde som allra sämst försökte pracka på mig en psykisk diagnos och tabletter. Som när han gjorde mig så förbannad att jag bad honom dra åt helvete och avsade mig all kontakt ändå inte förstod vinken. Som skrämt mig upprepade gånger i vardagen. Som undermedvetet fått mig att tro att han någon gång skulle stå utanför min dörr, redo att ha ihjäl mig. Förtjänar jag verkligen att behöva må så?
 
Det har handlat om killen som var perfekt för mig. Åtminstone trodde jag det. Han som jag aldrig kunde förstå varför jag inte kände någonting för. Varför hjärtat inte hoppade över ett par slag när han stoppade om mig innan han gick till jobbet på mornarna. Varför jag egentligen inte saknade honom, men ändå kände mig tvungen att påstå att jag gjorde det, när vi var ifrån varandra i nästan en månad. Killen som jag i efterhand förstått aldrig var rätt för mig ändå. Hur många goda middagar han än bjöd på, hur fin hans rygg än var där han sov fridfullt bredvid mig eller hur söt han än var som värmde mina händer när jag frös. Hur skulle jag någonsin kunna få känslor för någon som klankade ned på märkena på mina kläder? På musiken jag gillade? Någon som helt enkelt tog sig friheten att klanka ner på några av de största delarna av mig. 
 
Sedan har vi killarna som bara velat en enda sak. Som vetat precis vad de ska säga, som fått en på fall och som målat upp falska förhoppningar åt en. Som sedan slutat höra av sig. Fått en att känna sig så himla värdelös efter att man sagt nej. När man inte gett de det de förväntat sig. När man stått på sig och upp för sig själv. Varför är det egentligen jag som känt mig ledsen över att de betett sig på detta viset? Jag har ju alltid varit en större person än de är. Varit värd så mycket mer än de och deras spel. 
 
Och killen som fick mig att falla pladask. Som skrev de allra finaste sakerna till mig när jag gick runt och var ledsen utan anledning. Som höll mig vaken tills att natten blev till morgon med sina ord. Som målade upp de allra drömmigaste scenariona. Men som sedan inte ens kunde förmå sig att ägna mig tid i det verkliga livet. Som upprepade gånger gjorde mig besviken. Men som ändå tycks ha mig lindad runt lillfingret. Han som kanske alltid kommer att få mig att krypa tillbaka när det är på hans bevåg.  Hur mycket jag än försöker att låta bli, inse mitt eget värde och gå vidare. Och jag skäms över det.
 
Och det är tack vare era bedrifter som jag börjat stöta bort de som faktiskt hade varit bra för mig. Är det egentligen så himla konstigt att jag konstant går runt och tvivlar? När jag trots att jag bara är tjugoett år gammal bär med mig så många dåliga erfarenheter i ryggen. Era känslomässiga krokben har ärrat mig. Om ni bara visste hur ert beteende påverkar. Jag undrar så om ni hade fortsatt på samma sätt om någon någonsin hade vågat berätta det för er.